Lars Stjernkvist: Dags att diskutera regionerna

Pandemin har blottat problemen med det nuvarande regionsystemet. Kanske är det bättre om de läggs ned?

Det tog tid innan ansvariga i Sverige förstod allvaret. Så sent som i februari tonade Folkhälsomyndigheten ner risken för en stor spridning i Sverige. Vad underskattningen har haft för betydelse, det är för tidigt att säga, men visst var det en missbedömning.

Jo, det finns skäl att ifrågasätta den svenska Coronastrategin. Betyder det att jag sjunger med i Björn Olsens och de andras kritikerkör? Nja, jag är inte alls säker på att vi hade räddat fler så här långt om vi hade tagit på oss munskydd och stängt skolor och kanske infört utegångsförbud, i delar av landet.

Jag håller inte med dem som menar att vår försiktiga linje – fega, enligt vissa – i praktiken innebär att vi med berått mod har offrat äldre och andra sköra. I grunden har jag förståelse för försiktigheten. För mig är den ett slags erkännande av att det i vissa lägen inte finns någon bra lösning. Ett virus som vi inte kan skydda oss emot utgör ett dödshot. Visst kan vi rädda liv genom att stänga ner, men det går inte att komma ifrån den svåra avvägningen mellan åtgärdernas kostnader och vinster.

Och jag håller definitivt inte med Björn Olsen och andra som menar att media och nästan alla andra har sjungit med i Tegnellkören. Under den här våren har vi hört många olika röster. Minns till exempel när AP-fondsdirektören Kerstin Hessius gick verbal bärsärk i SVT-Agenda därför att Sverige stängt ner för mycket. Eller minns alla gånger Björn Olsen framfört skepsis mot en överdriven försiktighet.

Så nog tycker jag att strategin har diskuterats. Därutöver behövs en rejäl diskussion om den svenska sjukvårdens struktur. Hur vi organiserar sjukvård och övrig välfärd, hur strukturen ser ut, påverkar självfallet möjligheterna att möta och mota en kris.

Det är tidigt, men den pågående pandemin har onekligen väckt ett antal frågor. Sverige har i förhållande till omvärlden relativt få vårdplatser. I EU ligger vi i det absoluta bottenskiktet. Även när det gäller intensivvårdsplatser ligger vi lågt, ungefär fem plaster per 100 000 invånare. Snittet i EU är drygt 11, enligt sajten Sjukhusläkaren.

Det finns rationella motiv för detta, till exempel på sina håll en väl utbyggd hemsjukvård. Men det kan också finnas ett samband med att vi i Sverige har tre beslutsnivåer, som delar ansvaret för sjukvården. Staten, regionerna och kommunerna förutsätts samspela. Samtidigt finns en risk för oklarheter och att man skjuter över ansvar och kostnader på någon annan. Den magra tillgången på vårdplatser har ökat trycket på äldreomsorgen och i dag är många äldreboenden i praktiken vårdboenden.

Jo, det är tidigt att dra slutsatser, men för mig har pandemin gjort mig än mer övertygad om att vi har en nivå för mycket, att det är dags för en rejäl debatt om regionernas, de gamla landstingens, framtid.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s